Snurrigt värre

”Turning Torso, släng dig i väggen”.

2008 lanserade David Fisher idén om ett roterande höghus. Med varje våningsplan roterande i sin egen hastighet. Av flera skäl har den inte genomförts ännu.

I början av 2017 dök förslaget upp igen och trots att bygget inte påbörjats än, skall det vara klart 2020.

.

.

Jag har full förståelse för att det kan ta lite tid att projektera denna byggnad, inte minst med tanke på så elementära saker som el-, vatten- och avloppsförsörjning.

(Hemma på våran gata hade entreprenören vissa svårigheter att ansluta diskmaskinen till avloppet, utan att läckage uppstod. Och då stod huset blick stilla).

Huset skall vara självförsörjande på el, med vindturbiner mellan varje våningsplan. Varför inte solceller, när man skall bygga i Dubai?

Intressant är också hur våningsplanen skall hängas in i centraldelen, och hur dessa rörliga delar skall underhållas. Hur de pallar detta för ett jordskalv?

Mer om projektet på ”The National”

Dubai in line for world’s first rotating skyscraper

Det skall bli kul att se om/när detta kommer igång.

Men den viktigaste frågan är ”Varför?”

I detta sammanhang är det ju glädjande att ”Turning Torso” kommer 2:a på denna lista med genomförda projekt. Varav alla är statiska.

.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Vertikala snurror

  • WORLD ECONOMIC FORUM för fram vertikala vindsnurror som 10 gånger mer effektiva än de konventionella tre-bladiga.

  • En amerikansk studie hävdar att jordens energi kan hämtas på världshaven.

  • Göteborgsföretaget SEATWIRL  utvecklar den vertikala snurran, för användning på havet.

  • Och man kan påstå att vertikala snurror är en beprövad teknik. I norra Iran mals säden fortfarande i över 1000-åriga kvarnar med vertikal snurra.

.

WORLD ECONOMIC FORUM för fram dessa ”futuristiska” vertikala vindsnurror som lösningen på framtidens energiproblem.

.

.

Och i DI stod att läsa den 10 oktober 2017:

Framtida djupvattenvindkraftverk i världshaven skulle kunna ha kapacitet att producera långt mer förnybar energi än landbaserade vindkraftparker.

De skulle ha potential att förse hela världen med el, enligt en amerikansk studie.

.

Då måste ju SEATWIRL ha hittat rätt då de dels använder den vertikala snurran och placerar den i sjön. Som i testanläggningen utanför Lysekil.

.

seatwirl-600-406-ny-teknik

.

Varför tycker jag att dessa ”futuristiska” skapelser påminner om de över 1000 år gamla vinddrivna kvarnarna i nordöstra Iran. Som fortfarande är i funktion, om än med överhängande risk att förfalla.

Vertikal snurra

Klicka på bilden för att se dem i aktion.

Dessa kvarnar är också ett inspel i inlägget KVARNSTENSTILLVERKNING

 

 

 

 

Jakten på den försvunna kvarnstenen

Med anledning av tidigare inlägg om kvarnstenar, kom samtalet in på den kvarnsten vi alla kom ihåg från ”plaskis” i Besebäcken.

Nåja, även om Christina, Lisbeth och jag kom ihåg att kvarnstenen låg vid ”plaskis” så hävdade Fritiof bestämt att den låg längre nedströms, närmre bron för Gavelåsvägen.

På min expedition för att utröna fakta sökte jag utefter hela bäckfåran från bron till ”plaskis”. Utan att finna stenen. Uttröttad gav jag till sist upp och letade mig via en trädgård upp till Gavelåsvägen, närmare bestämt 22B.

Och där, där låg den ju.

DSC_0664

Nu avser jag inte forska vidare, utan bara konstatera att den finns, om än inte på samma plats som för 60 år sedan.

Total solförmörkelse

Vad gör man för att bli ihågkommen för mer än att ha sett solförmörkelsen? Varför inte som Alex Mason, gå på slak lina över en 50 meter djup ravin i Jackson Hole, Wyoming.

Och inte hade det heller varit till någon nytta, om inte fotografen Keith Ladzinski hade dokumenterat det på detta fina sätt.

.

01-eclipse-slack-line-keith-ladzinski.adapt.1900.1

Se hela artikeln i NATEGO

Där kan man också (bland övriga foton) se fotografen KEN GEIGER:s bild av de olika faserna i solförmörkelsen över the Teton Range.

18-exclusive-solar-eclipse-photo-nat-geo.adapt.1190.1

Kvarnstenstillverkning

Upptäckten av kvarnstenstillverkningen i Yxebo, lämnade mig ingen ro. Fler frågor än svar.

  • Vem kom på att det skulle vara bra att ha ett par kvarnstenar för att göra mjöl?
  • Vem beställde han dem av?
  • Och varför?
  • Hur visste den som högg stenen var han skulle leta lämpligt berg?
  • Hur hade han lärt sig hur man gör?
  • Hur ofta behövde man nya kvarnstenar? 

Dags att googla lite.

 

1. Hovgården, Uppland

Rester av kvarnsten av sandsten med hål upphittad i Hovgården 1969.  Stenarna har brukats under 800, 900 och 1000-talet.

Kvarnsten Hovgården.

2. Lugnås, Mariestad

Sedan 1100-talet och fram till 1919 har kvarnstenar brutits i Lugnåsberget, Qvarnstensgruvan. (Mariestads Kommun).

Kvarnstenar Lugnås20090215106

Det sägs att det var munkar ur Cisterciensorden som startade verksamheten. De kom till platsen 1147.

 

3. Westerqwarn

Westerqwarn omtalades första gången under 1400-talets början då det drevs av munkar. 1557 övergick kvarnen i kronans ägo. 1867 till 1870 byggdes den nuvarande kvarnen med fem kvarnstenar och blev således en av de största i länet. Under denna period, närmare bestämt 1850, byggdes även magasinet”. Inget nämns om varifrån stenarna kom.

 

4. Östra Utsjö, Malung

Kvarnstensbrottet i Östra Utsjö, strax söder om Malung, är ett av Sveriges största kvarnstensbrott”.

”Kolprover från en liggmila i området har datering till 1400- 1600-tal. Enligt vissa forskare ska brytningen av kvarnstenar i Östra Utsjö ha börjat redan på 700-800-talet”.

”Verksamheten vid kvarnstensbrottet i Östra Utsjö upphörde på 1870/80-talet efter en längre tids nedgång”.

 

5. Stenskogen i Höör

”Söder om Höörs by finns en märklig fornlämning. I den s.k. ”Stenskogen” har det sedan mycket lång tid brutits sten till kvarnstenar”. ”Den sista kvarnstensbrytningen skedde kring 1920”.

En intressant intervju från 1976 med den då 90-årige kvarnstenshuggaren Emil Nilsson.

6. Fjärås/Kvarnstensfynden

1911 uppmärksammades små runda kvarnstenar i Fjärås.

kvarnstenw

Liknande fynd har gjorts på Onsala-halvön och i Skåne och framför allt i Bastrup i Danmark. Fynden har daterats till 400-500 talen. I Osebergsskeppet påträffades en liknande sten, daterad till 800-talet. Någon säker datering kan inte göras av Fjäråsfynden.

 

7. Delsjöområdet

Så sent som i juni 2017 gjordes ett nytt fynd av ännu en kvarnsten i Delsjöområdet

 

8. Gjutning av kvarnstenar i Komstad, Sävsjö

1907 fick Carl Lokrantz i Komstad, patent på att gjuta kvarnstenar. En anledning så god som någon att upphöra med att hugga ut stenar. Anläggningen finns kvar men tillverkningen ligger nere på grund av dålig efterfrågan på kvarnstenar.

 

 

Ja inte fick jag svar på frågorna, men

Kvarnstenar har alltså tillverkats och varit i bruk i Sverige kanske redan från 400-talet. Definitivt under vikingatiden. Det förefaller som om munkarna som kom på 1100-talet hade med sig ny teknik. Teknik som i stort användes ända fram tills det var dags att lägga ner, i början av 1900-talet.

Tillverkning har skett över hela landet, men företrädesvis där berggrunden består av sandsten. Även om brottet i Yxebo består av gnejs. 

 

Jakten på blå bär

Dåligt med blåbär i år.

Ingenstans där jag kollat efter blåbär har det varit mödan värt att plocka fram skrapan. Jag blev eld och lågor när jag hörde någon som plockat blåbär i Småland. Så jag drog dit. Likt ubåtarna i Atlanten har jag i dag genomkorsat Smålands mörka skogar.

Och mitt i skogen fann jag flera märkliga formationer.

DSC_0639

Det jag stött på var Kvarnstenssbrottet i Yxebo.  Här producerade man traktens kvarnstenar från 1500-talet till fram slutet av 1800-talet.

Tillverkningen gick så till att man jämnade till bergets överyta, bestämde diametern och högg ett ”dike” runt periferin.

Så högg man ut ett hål ”öga” i mitten av stenen,

När man bestämt tjockleken var det dags att med kilar ”lossa” stenen genom att successivt slå in kilarna runt stenen så att ett jämnt tryck uppstod. När stenen lossnade reste man den genom att stoppa en stock i ”ögat” och resa den för att hugga undersidan jämn.

Ytterligare några påbörjade ämnen fanns i området.

DSC_0643

Samt spillror av arbeten som inte kunde faktureras.

DSC_0641

För den som hållit i en mejsel och knackat med handslägga är det lätt att förstå vilket fruktansvärt slit det varit att få fram färdiga kvarnstenar. Stenar som man på 1800-talet kunde få 70- 80 kr för. När de levererats. Men naturligtvis bara för perfekta stenar.

Vid sidan av stigen låg en sten som inte hunnit levereras, av någon anledning.

DSC_0649

 

– Fann jag några blåbär då?

Nej, inte så det fanns anledning att börja plocka. Men lingonröda tuvor fanns det gott om.

Och vilken lycka att ha ViewRanger-appen med lantmäteriets karta med sig.