Den 4 december 2014

I dag fann jag denna lilla rosenknopp i trädgården. Den har gjort ett fatalt misstag. Uppvaknandet blir knappast som den trott.

IMG_6056

Annonser

Partillenostalgi

Som f.d. Partillebor  är vi också med i Partille Hembygdsförening.

På Partille Hembygdsförenings hemsida finns fantastiskt mycket information. Mest lättillgänglig är denna film från 1966. Filmen är en beställning av Partille kommun. Oavsett syftet med filmen är det kul att se den i dag. Brandchefen Erik Hägg cyklar omkring och guidar. Hägg träffade jag vid flera tillfällen, då han som brandchef ofta var hos min pappa för att få något tillverkat eller lagat. På slottet tror jag att jag ser överpoliskonstapeln (glömt hans namn, men han var den som hjälpte pappa självdeklarationen). En intervjuperson har börjat skolan  i det gula Församlingshemmet och fortsatt sin skolgång i Kyrkskolan (Déjà vu).

Video Partille3a3ab089e3f36f3a6cc82449dfa6de42-20130312092336nyhet_stor

Klicka här eller på bilden (fr. PT) för att se videon .

PARTILLE TIDNING hade en artikel om filmen den 12 MARS, 2013 .

På hemsidan finns  också en film från Skördefesten i Lexby /Partille/ 2012.

Höstlöv

Gårdagens promenad gick vi i Gunnebo.

IMG_5846 (2)

Varför inte lyssna till Stan Getz:

Vid Rådasjön står denna tall ”på tå”, kan inte vara lätt att hålla balansen:

IMG_5848 (2)

(Som vanligt, klicka på bilden, plus klicka för förstoring).

Bee Nice

Bee Nice, 2014 års äppeltavla (den 27:e i ordningen) på Äppelmarknaden i Kivik är skapad av konstnären Emma Karp Lundström, som gjort ett flertal äppeltavlor.

IMG_5770

Tavlan är 108 kvadratmeter och innehåller ca 35 000 äpplen (ca 3 ton) av åtta olika sorter. Äpplena är fästa på 70 000 spikar. Fotot är från den 13 oktober och tavlan togs ner den 15 oktober.

Den första Äppelmarknaden i Kivik gick av stapeln 1988, med en äppeltavla gjord av konstnären Helge Lundström. Trots dåligt höstväder kom ca 6 000 besökare. 2009 uppnåddes publikrekord med 24 000 besökare. 2013 hade man 20 000 besökare, men utökade med en ”eftermarknad” också den med 20 000 besökare.

Förutom att titta på äppeltavla och äppelutsmyckningar kan man smaka äpplen och äpplemust. Man kan gotta sig med fiskdelikatesser av allehanda slag från Buhres fisk eller spettekaka, godis m.m.

För den historieintresserade är Kungagraven och Ängakåsens gravfält väl värda att studera.

 

 

 

Inkräktare

Nils_Holgersson_band_1-Glimmingehus

Holger Rosencrantz, foto

I tredje klass i Kyrkskolan i Partille hade jag en lärare som hette Gunnar Niland. Han var förutom lärare, också barnboksförfattare. Utan att jag varit medveten om detta har han och hans undervisning påverkat mig mer än jag anat.

Gunnar Niland använde Selma Lagerlöfs, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, för att bedriva geografiundervisning. Det var en högtidsstund när han rullade upp sin egenhändigt framställda Sverigekarta, med Nils Holgersons alla nedslagsplatser och äventyr, och vi fick höra honom läsa ett kapitel.

I 65 år har jag därför haft tanken att besöka Glimmingehus. Kanske var det som jag tänkt, kanske inte. Men Selma Lagerlöfs beskrivning duger gott.

”Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.”

Så kom det sig att byggnaden inte användes som boningshus i mer än femtio år.

Den danske adelsmannen Jens Holgersson Ulfstand utrustade huset med allehanda försvarsutrustningar och fällor, samt invändig brunn för att klara en belägring.

Den största faran vid denna tid var uppretade bönder i omgivningen, som ogillade beskattningen, samt ovänner han skaffat sig vid sidosysslan, kapning. Det är inte dokumenterat om försvarsmekanismerna någonsin behövde användas. (Men kanske är ett starkt försvar garantin för fred?)

Den hemska historien om gråråttorna, som invaderade svartråttornas borg, var kanske det som då gjorde större intryck på mig än själva byggnaden.

Selma igen:

” Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt och ensligt ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans funnos de till så stort antal som på Glimmingehus.”

Och så följer historien om gråråttorna:

” Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom svartråttorna. De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i vattnet. De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av svartråttorna.

Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.”

Till sist erövrade gråråttorna även Glimmingehus, men Nils Holgersson lockade ut dem med sin pipa och ledde dem bort från Glimmingehus, så att svartråttorna kunde återvända.

Detta var en ryslig historia då, och inte kunde jag då ana hur allmängiltig den är.

(Förutom boken om Nils Holgersson så  är det säkert så att Gunnar Nilands egna böcker, Pelle hos stenåldersfolket och Pelle Jungman, gav mig mersmak för historia och inspirerade mig att gå till sjöss.

Gunnar hade också en metod att lära ut minus. När man behövde låna ritade han en gubbe som höll hatten i handen och bockade djupt.)

Beträffande byggnaden Glimmingehus – ”Nordens bäst bevarade borg”, så tycker jag att vår egen borg, Torpa Stenhus , är väl så intressant både som byggnad och dess historia.

 

Historieberättare Anders Granström

Glimmingehus lyckades vi också få höra Anders Granström ”trollbinda” oss i nästan två timmar med hiskeliga, bisarra och makabra historier. Det var som om han upplevt händelserna själv. Tag chansen att lyssna till denne historieberättare, om den bjuds!

Kartan

Route of Nils Holgersson

School poster from 1947 showing the imagined journey on a map of Sweden

Drawn by Lennart Carstenvik and Gunnar Niland

Gumpert Publ Co Photo Kjell Sundström
http://www.sna.se/Holgersson_poster.html (2012-07-19)

Nils Holgersson karta