Vi stal friskt av designen när vi byggde vår Frejakryssare. Så friskt att vi kunde köpa ramarna för ventilerna till P-28, av Harry Hallberg. Det finns verkligen många underbara, glada, minnen att gotta sig med från den båten och andra båtar vi haft
Också GAPMIDER har tittat bakåt. Den allmänna reaktionen är ”OJ, vilken positiv utveckling!” Den kan väl inte bara stanna av? Jo det kan den ju! När allt barnarbete är borta och ingen behöver svälta.
.
GAPMINDER har en mycket läsvärd sammanställning av utvecklingen på många fronter.
Personalen på Hagen inbjöd till ANHÖRIGKVÄLL den 27 september.
Väl där möttes jag av festligt dukade bord i samlingssalen.
Ingrid satt redan där med nytvättat hår och finblusen på.
Det bjöds på läckra och dekorativa smörgåstårtor. En med räkor och en med ost och skinka. All heder åt köket för dessa skapelser. Till detta serverades vatten, lättöl eller cider. Efteråt fick vi kaffe och bulle.
Det var också kul att träffa anhöriga till de övriga boende på Hagen.
Ett stort tack till Jenny, Nathalie, Sazan, Lemlem och Patricia för all daglig omsorg, och för att ni på detta sätt sätter guldkant på tillvaron för de boende och för oss anhöriga.
Din äldste bror Mundi har fyllt 90 år, kan du tänka dig? Han har bett sina systrar att skriva ner något om sig själva, och vill också ha din historia. Du har många gånger berättat om din barndom i målande färger. Christina uttryckte ofta förvåning över hur mycket detaljer du kom ihåg och tyckte det skulle räcka till en bok.
Jag kommer inte håg allt du berättat och en del kan jag komma ihåg fel. Men vi börjar från början:
.
Du föddes den 6 december 1943, som yngsta barnet i skaran av Ingrid och Edmunds barn.
Ingrid Karin Birgitta står det i passet. I skolans värld heter du Ingrid, men i familjen och bland barndomsvänner kallas du Inga. Liksom din mamma Ingrid kallades Inga av sina syskon.
Barndomsminnen
Att växa upp med fem äldre syskon upplevde du naturligtvis på många skiftande sätt. Ofta återkom du till hur påhittig Alex var när han lekte med er flickor. Han hade alltid nya roliga upptåg. Men när han, Lisbet och Christina drog ut i skogen passade det inte alltid att ha med dig. Då var det ju inte så roligt. Samtidigt var det ju så att du lärde dig väldigt snabbt av vad de andra gjorde och på det viset var det en underbar skolning. Här skapades ditt driv och din förmåga att få igenom dina projekt (på ett positivt sätt).
Med sex barn och knappa omständigheter var rättvisa ett fundament. Till exempel har du berättat att vid julen fick ni var sin burk med julkakor. Det blev en tävling om att hushålla med dessa och vara den som sist kunde ”läska” de andra. Inte konstigt att rättvisa blev en del av dig.
Med sex syskon kan inte skärmytslingar undvikas. Du berättade att vid ett tillfälle som du fick en tillsägelse av en äldre bror, så sa mamma Ingrid till brodern: -”Mina barn fostrar jag själv!”
Du hade också ett minne av att du gick med Grosspappa till pressbyrån och handlade kola.
När Mundi hade börjat på Chalmers hade han skolmössan med tofs på sig. Grannfrun Holmberg utbrast då: –” Skall han bli nåt den pojken?” Och visst var du stolt över din äldste bror som gick ut Chalmers och flyttade till Stockholm ”och blev nåt”.
När Christina konfirmerades fick hon en cykel. Du fick ta dig en sväng på den också. Cristina hade den hela livet, precis som du hade din konfirmationscykel.
.
Under tonåren kom du allt närmre Christina, band som bestått hela livet.
.
.
Du var oerhört stolt över att kunna visa upp Lisbets ”lilla Ingrid”.
.
Släkt och traditioner
Din farfar ”Grosspappa” bodde hos Ingrid och Edmund fram till han dog i november 1946. Om jag förstått det rätt så bodde pappa Edmunds bror ”Alex” där också tillfälligt, så du har pratat om hur kul han var. Du har sedan haft kontakt med Alex son Peter, och vi har vid flera tillfällen gästat honom i Schweiz.
Faster Hilde satt ju i biokassan, så henne höll du dig väl med. Hon skaffade dig arbete i kassan, så du kunde få pengar till ridningen. Du fick också bo hos henne när du jobbade sent på posten.
Ingrid och Edmund samlade på söndagarna hela familjen till Söndagsmiddag. De hade också ett flitigt umgänge med Widells, vid födelsedagar, jul och nyår. Jag var själv med där på Annandag jul 1966, då Per Oskarsson ”strippade”. En öronbedövande tystnad spred sig i rummet.
Du har levt upp till detta med ett flitigt umgänge med Christina, Lasse, Peter och Eva året runt.
För dig var jularna ”heliga”. Allt skulle vara rätt och precis som det alltid varit. Det kunde vara tröttsamt, men det var bara att hänga på, för resultatet var ju underbart.
Skolan
När Christina började skolan blev du ensam och längtade otroligt mycket att själv få börja skolan. Att leka skola, där du var lärarinnan, var en lek du tog på största allvar. Grannens flicka, Britt-Marie Lindeborg blev din elev.
.
Du fullföljde målmedvetet denna tanke och du tog lärarexamen på Guldheden 1965.
Skridsko
Att vara på skridskoutflykt med Christinas och min klass till Eckens damm, var en högtidsstund för dig, då du redan som 5-åring åkte skridsko lika bra eller bättre än många av våra klasskamrater. Något senare blev du kompis med Greta, vars mamma varit konståkare och så småningom internationell domare. Du fick ett par gamla konståkningsskridskor av Greta och tillsammans tränade ni på att göra piruetter.
Simning
Mamma Ingrid var inte bara noggrann med barnens skolgång. Hon tog träget hela skaran till Aspen varje sommar för simträning och provtagning.
.
Aspen Simpromotion 1949
.
Resultatet var att du kunde simma vid 5½ års ålder. Inget konstigt då, att du så småningom tvingade även Britt-Marie att lära sig simma i ”Plaskis” kalla vatten.
Att utvecklas som simmare och ta märke efter märke att samla på den röda sammetsskölden, för att slutligen bli simlärare i Aspen på somrarna, var helt naturligt. Detta var innan våtdräkternas tid, så tyvärr ledde simläraruppdraget då och då till infektioner.
Gamleby och Nybro
Vid 11 års ålder fick du på egen hand resa med tåg över till Kalmar (flera byten), där moster Kajsa ombesörjt en lastbilskjuts till Gamleby. Vistelsen hos Elsa-Greta och Nils, upprepades varje år under tonåren. Ett år åkte du på en mycket trött moped de 35 milen (x2). Tiden i Gamleby betydde mycket för din utveckling och skapade goda minnen med årligen återkommande besök hos Elsa-Greta och Nils, Eva, Anders och Åke.
.
I Nybro bodde moster Karin (Kajsa) och morbror Bertil, som var åkeriägare. De var barnlösa så tog gärna mot dig i sitt hem och hade med dig i sin husvagn. Kajsa var mycket imponerad av din intelligens och analysförmåga. Kajsa tyckte att du skulle bli kriminalpolis. Bertil fixade dig en sommar ett ”Shell-värdinnejobb” på tappen i Nybro. Tyvärr lade detta grunden till en allergi mot bensin och olja. En i dag främmande idé, som Kajsa hade, var att hon lärde dig röka. Du feströkte fram till vi träffades, då du helt slutade med detta.
Kajsa och Bertil tog också hand om en fransk pojke, Lucien. Han blev som en son för Bertil. Lucien bodde hos dem om somrarna och lärde sig svenska (småländska). Även hans fru Claudine lärde sig svenska. Och även hon kallade Kajsa för Mamma. Du höll kontakten med dem och vi besökte dem på vår bröllopsresa till Paris.
Ridning
En bidragande orsak till intresset för Gamleby, var att det bjöds möjlighet att rida.
.
Sparpengar, barnvaktning, posten, biokassan med flera extraarbeten gav dig möjlighet att rida på Åstebo.
Det främsta minnet därifrån var när ni skulle flytta hästarna från Åstebo till Mölnlycke. Det fastnade djupt i ditt minne.
Ridning var en hobby du fortsatte med tills Niklas var ”på gång”. Du ville ju inte ”ställa till med något”.
Skidåkning
Vid 12–13 årsåldern anmälde du dig till en skidkurs i fjällen med Skid- och friluftsfrämjandet. Fritiof, som börjat jobba, köpte dig ett par nya skidor (12 kr) som ni gick till min pappa, smeden Gustav, för att få tjärade.
Om det var på detta läger eller något senare läger där Janne Stefansson höll i skidutbildningen, kommer jag inte ihåg. Men att han imponerade på dig och du höll honom högt, som ledare.
Detta lade grunden till ett livslångt intresse för skidåkning på längden och på tvären.
Gymnastik
Du blev tidigt mycket intresserad av att gymnastisera. Din idol var William Thoresson, som tog guld i OS i Helsingfors 1952. Du gick på kurser (där du också träffade WT) och tog alla tillfällen att gymnastisera. Efter att du bröt armen vid en övning på plint, kunde du inte längre delta i akrobatisk gymnastik. Läkarna hade slarvat med gipsningen av armbrottet så att handen hade fel vinkel mot underarmen.
.
Men intresset för truppgymnastik levde vidare. 1972 deltog du (och Mattias) på vår-uppvisningen under Lingveckan.
Scouting
Scoutingvar ett annat intresse som du gick upp i till 100 %. Att läsa på och avlägga prov för att ta märken var en del av lockelsen. Att umgås och ha kul med kamraterna var lika viktigt. Men scoutlägren, främst rikslägren, har Du talat mycket om. Kanske det mest spännande och utvecklande, förutom alla vänner som du höll kontakten med, långt efter scouttiden.
.
Du var en uppskattad kamrat och ledare med många upptåg. Här på Torskabotten 1963. Att tävla i scouting, RS-mångkamper och deltaga i ledarutbildningar, speciellt de i fjällen vintertid fyllde dig med minnen och erfarenheter.
Minnen från ett skidläger
1963 åkte vi ett gäng RS-scouter och ledare till Norge för att åka skidor.
.
På denna resa hände något som helt kom att forma mitt liv. Du berättade för mig att en kväll efter skidåkningen, låg du och din kompis och snackade om dagen. Då sa hon lite förtroligt till dig:
-”Det blir nog Bengt, i alla fall”. (Hon och jag hade ju varit ”ett par” en tid några år tidigare).
Du sa inget till henne, men tänkte ”det skall vi nog bli två om”. På hemresan satte du in stöten. Din kompis åkte i en annan bil. Jag körde första sträckan, men när jag satte mig i baksätet för att vila hamnade jag intill dig. Då bar det sig inte bättre än att du somnade och ditt huvud, ja hela du, föll mot min axel/bröst. Jag var tvungen att lägga armarna om dig för att du inte skulle rasa i golvet. Och även du hade en reflex att hålla om mig för att inte ramla. Ja så satt vi och höll om varandra, resten av resan.
Inga jag är så lycklig över att du valde mig att leva resten av livet med.
Vi gifte oss den 19 juni 1965.
.
Vårt liv tillsammans
Därefter har vi levt ett aktivt liv och vi skulle kunna skriva en bok eller novell om varje punkt nedan :
Vi köpte huset på Furustigen
Vi gifte oss i Partille kyrka med ett storståtligt bröllop på ”Prospect Hill”
Vi åkte på bröllopsresa till Paris där vi också träffade Kajsa, Bertil, Lucien och Claudine
Vi renoverade den lilla stugan och vi byggde till den
Vi seglade jolle, många kortare segelturer bl.a. till Lyngholmarna
Vi drog in vatten och avlopp,
Vi fixade trädgården
Vi byggde en 9-meters segelbåt, med många längre segelturer
Vi fick Niklas
Vi byggde ett stort hus
Vi fick Mattias
Vi byggde en ny segelbåt nu 12 meter, med ännu längre segelturer
Vi har rest på skidresor, ibland flera om året
Vi har jobbat som tävlingsarrangörer i segling
Vi har varit sommarboende på Marstrand i en kvarts sekel
Vi har varit på kappseglingar och semesterresor över hela Europa
Vi har varit i USA, Thailand, Sydafrika, Kina, Australien, Nya Zeeland
Samtidigt har du varit en omtyckt lärare och kollega, vidareutbildat dig till speciallärare, varit sekreterare i RåSS, seglat med Kryssarklubbens båtar mm.
Men framför allt har du varit en underbar omtänksam hustru och mamma, som alltid satte dina egna behov i andra hand. (Med en modern benämning: Pingis-, tennis-, fotbolls-,seglings-, orienterings-, friidrotts-mamma, ofta samtidigt)
Men det får bli en annan gång. Tills vidare får vi nöja oss med att veta att vi har alla dina dagböcker, gästböcker och loggböcker samt foton i våra album.
Mål och mening
Du hade mål och alla projekt vi haft var du helt bakom. – Det var du som hittade annonsen om stugan i Mölnlycke. – När vi skulle bygga vår första båt tyckte jag att en 7-metersbåt låg mer inom våra ekonomiska ramar. Då hittade du Frejakryssaren, som var 9 meter. – När vi ritade på huset, var det du som tänjde på måtten och lät oss inspireras av österrikisk stil. – När det var dags att bygga en ny båt var det du som hittade en liten radannons om skrovet till Nord 120:an. Och sedan backade du projektet till 100 %.
När jag kände förtvivlan om att få färdig Frejan till semestern -69, stöttade du med ”att göra” lista och sorterade bort vissa saker, som till exempel att installera motor.
När vi den semestern i hård vind seglade in i Lysekils hamn, och du gick upp på fördäck, med konturerna av Niklas fullt synliga, var det många båtgrannar som imponerades av din vighet när du hoppade upp på bryggan.
Dina egna ord
1978 hade vi bokat en skidresa till Geilo på februarilovet. Sista dagen innan lovet ringde chefen och sa att jag skulle packa och åka till Canada på måndag, Jag förklarade att vi just var på väg till Norge och bevekande honom om en veckas respit, så vi for iväg.
Det bar sig inte bättre än att Mattias tidigt i veckan bröt benet och låg gipsad i rummet, med smärtor. Vi avbröt och åkte hem tidigare än planerat. Väl hemma beställde du en tid för Mattias på ortopeden, på måndag, samma dag som jag skulle åka till Canada.
Den veckan var hektisk för dig. Jag led när jag fick ditt och pojkarnas brev. Det kändes för uselt att bara fly från alla bekymmer.
Mattias brev.
Niklas brev
Och ditt brev
.
Rättvisa, eller ingen rättvisa
De senaste åren har du inte kunnat ta del av våra barnbarns liv. De har inte fått förmånen att lära känna dig. Du hade älskat att vara ute på deras sportaktiviteter. Och vårt första barnbarn Johan, som kom för 20 år sedan, då vi var i Thailand med Christina, har nu gjort sin militärtjänst, börjat på Chalmers och meddelade att han just fått sitt körkort.
Det känns så orättvist att du inte kan uppleva detta.
Och det är så svårt att veta dina tankar.
Den 19 juni kom jag ner till Ekdalagården, böjde mig ner och berättade att ”I dag är det 58 år sedan vi gifte oss, och hade det fina kalaset med alla släktingar på Prospect Hill”.
Du log ett snett leende och stötte fram en antydan till skratt. Det gjorde mig så glad. När jag kör dig i rullstolen och spelar Gunnar Wiklund ”Vi skall gå hand i hand” kan det hända att du nynnar lite. Det gör mig också glad.
Och i december fyller du 80 år.
De senaste 8 åren med din tid på Ekdalagården har jag sammanfattat i några inlägg.
När man tänker efter så är det bara att tacka Mundi för initiativet att samla och skriva ner sina minnen medan man lever och kommer ihåg.
Och att dessa minnen ligger på en blogg, som är läsbar för vem som helst kan kanske verka främmande. Men när jag tänker en gång till så tror inte jag att du har något emot att vem som helst kan läsa om vilken älskvärd person du är.
”Hur är det med Ingrid (Inga)?”, är den vanligaste frågan jag får när jag träffar vänner.
I dag är rätt dag att fråga då det är lätt att svara, eftersom dagens möte med Ingrid var så positivt.
Redan när jag kom till TV-rummet för att hämta henne fångade hon min blick och jag fick ett leende. Sedan började hon nynna.
Håret var nytvättat och kläderna fräscha, och härligt engagerad personal bidrog till den positiva stämningen. Ja detta är inte något speciellt för att det var födelsedag, utan vad jag upplever varje gång. Men i dag hade de också satt upp julgardinerna i Ingrids rum!
Christina hade med sig Princessbakelse, pepparkakor och wafers. Detta smakade lika ”försvinnande gott”, som det alltid gjort och Ingrid fortsatte nynna, mellan tuggorna.
Det är nu åtta år sedan Ingrid började på dagverksamheten på Ekdalagården. Det var en verksamhet som hon såg fram emot att åka till varje dag. Då var hon rask och satt sällan stilla, utan deltog aktivt i verksamheten, antingen det var promenader, sittgympa, bollspel, högläsning eller musikstunder. Ja, hon kunde jonglera med tre bollar. Och när jag kom för att hämta henne kom hon mot mig med framsträckta armar för en kram.
I dag är Ingrid fast i sin rullstol och jag får glädjas åt mer subtila igenkänningstecken.
Men framför allt är jag glad för att Ingrid blir omhändertagen av engagerad personal och att hon inte visar några tecken på att hon är ledsen eller har några plågor. Grunden till tryggheten ligger i att vi har en underbar kontaktperson och att vi sedan våren 2015 har haft bara tre kontaktpersoner.
På grund av att Ingrid bott på Ekdalagården i 7½ år så har många av personalen haft kontakt med henne och alla vi stöter på hälsar glatt när vi kör runt på anläggningen. Jag inbillar mig att en bidragande orsak är Ingrids väna sätt. Hon var en hängiven självuppoffrande maka och mor som uppfostrat två pojkar och skött all markservice, men samtidigt varit en dedikerad lärare med stort hjärta för elever som på något sätt har det svårt. Men aldrig begärt något extra för sig själv.
Så ett tack till all personal som gör livet gott för Ingrid och för mig.
Och tack till er som frågar ”Hur mår Ingrid?”. Det är inte lätt att svara på alla dagar, men i dag kan jag säga ”Tack bra”.
För några veckor sedan inträffade en händelse som inte lämnat mig sen dess.
Jag väntade utanför Ekdalagården för att ta en promenad med Ingrid. Personalen kommer ut med henne i den el-drivna rullstolen. När hon fick syn på mig, fick vi ögonkontakt. Hon log och sträckte fram handen mot mig. När jag kommit närmre, sa hon klart, tydligt och välartikulerat ”mycket bättre”.
Det bara snurrade till i mitt huvud. Jag har inte hört henne säga något på flera år.
Under pandemins första 1½ år försvann det mesta av ögonkontakt och leenden. Det senaste halvåret har det sakta kommit signaler om igenkänning.
Under hela promenaden satt hon och nynnade och även när jag lämnade över till personalen igen fick jag ett leende av henne.
Vad är det som sker där inne? Jag upplever det som när man seglar i dimman. Helt plötsligt uppstår en reva och man får syn på en hamnpir, klart och tydligt. Så sluter sig dimman igen! Piren finns där, men man kan inte se den!
Det positiva i situationen är att Ingrid sa ”mycket bättre” och inte ”mycket sämre”. Att personalen intygar att Ingrid är glad och nynnar när de vårdar henne, kan ge lite ro. Ja, personalens vänlighet mot Ingrid (och mot mig) är det som gör att jag inbillar mig att hon känner en trygghet där inne i dimman.
Förbannade demens.
Jag skriver inte detta för att ömka mig själv. Det är Ingrids liv som demensen stulit.
Själv är jag frisk. Jag har familjen med alla glädjeämnen på nära håll. Jag har släkt och vänner som engagerar mig. Och en speciell vän, som bryr sig helhjärtat om mitt välbefinnande.
Det blir nu Ingrids sjunde jul i er vård. Det är en lång tid. Personalen har av naturliga anledningar bytts ut efterhand. Av den personal som tog emot oss för snart sju år har några pensionerats och andra fått nya uppgifter. När jag träffar ”de gamla”, på Ekdalagården eller på byn känns det som om jag träffar en gammal vän och vi kan stanna upp och prata om ”gamla tider”. Och de nya flickorna och pojkarna, som ersätter de äldre, är också de engagerade i sin uppgift.
Som till exempel sa jag till Jenny i höstas: – ”Det är så rent i badrummet och på tvättstället att det ser ut som nytt”.
I somras fick jag hjälp med nya gardiner (DET HAR HÄNT NÅGOT). Nu i november fick jag också hjälp med att sätta upp lite mer ”julaktiga” gardiner.
Men det allra viktigaste är att Ingrid känner tillit till personalen, i den dagliga kontakten. Vilket jag upplever att hon gör.
Det betyder också mycket för oss att vi under hela tiden bara haft tre kontaktpersoner. Det är en stor trygghet att ha samma person att vända sig till. Och vi har haft tur med att få underbara engagerade medmänniskor som kontaktpersoner.
Sedan restriktionerna lättade en aning, har vi under hösten kunnat ta ”långpromenader”. Tack vare den eldrivna rullstolen har jag kunnat gå vid sidan av Ingrid och hålla henne i handen. Ingrid har uppenbart njutit av dessa promenader och suttit och nynnat mest hela tiden.
Att vi nu kunnat ses även inomhus, har gjort att jag känner att Ingrid trivs när jag kommer med lite fika.
Vi vill tacka för den tid som gått och önskar er alla
God Jul och Gott Nytt År
Bengt
PS
Denna julhälsning ligger på bloggen, för att våra vänner och bekanta skall veta att Ingrid är i goda händer.
”Den 7 juni 2021 är ett historiskt datum i alzheimerforskningen. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten godkände då ett nytt läkemedel mot Alzheimers sjukdom. Det har inte hänt sedan 2003. Läkemedlet (aducanumab) är en antikropp som ges intravenöst en gång i månaden”.
Att kvällstidningarna vill sälja extranummer eller få klick, på folks rädsla för att bli dementa, har gjort mig ledsen många gånger. Till exempel i inlägget 8 KNEP, TILL SALU.
BOV 